måndag 19 oktober 2015

Min uppväxt och hur det påverkar mej som mamma...

Sen jag fick egna barn så har jag börjat tänka mera på min egen barndom...kanske man gör det automatiskt.. Jag har tre syskon och är själv yngsta barnet, äldsta är 9år äldre än mej. Nu har jag själv bara 3 barn, äldsta 6år och yngsta 1år9mån.

Vi bodde ju i ett hus på landet i min lilla hemby Munsmo, som hör till Solf. Huset var lagom stort, men ganska dåligt iskick...alla rum borde ha renoverats...men jag kommer nu bara ihåg när farsan byggde bastu och badrum i källaren och att dom i källaren också renoverade ett par rum, där min bror sen bodde. I vardagsrummet tapetserade vi om nångång...
Men rummet som jag och min syrra delade på hade gamla tapeter..bruna och gråa. Golvet var också söndrigt! Jag skämdes nog, man såg ju hur fina rum/hus kompisarna hade då man var hem till dem.
Syrran och jag lagade såklart några mattor över det söndriga golvet och min syster tapetserade hela rummet med vasablad...det tyckte man va coolt :-) Kommer inte ihåg att man skulle klagat eller "vågat" säga nåt till föräldrarna.. Visste väl att vi nog inte hade råd! Jag hade inga "märkeskläder" som vissa kompisar hade...jag hade inte många andra saker som dom hade heller. Men vi hade det bra. Och jag hoppas att mina barn skall uppskatta vad dom får och lära sej att livet inte alltid är så underbart...men att det är bra ändå:) Svårare är det ju att försöka få dom där människorna som har "allt" att förstå... men det behöver dom ju inte heller...låt dom leva i sin värld..jag lever i min. Då, när an var liten önskade man att man skulle varit rik och fått allt...men idag är man glad för att man hade det som man hade det!

Jag behöver exempelvis inte nån fin, dyr bil som står på gården så att det skall se bra ut...värdesätter nog andra saker mera jag! Tycker att det börjar gå till överdrift med allt nuförtiden...blir bara värre och värre.. Jag vill inte ha nå stora lån att betala av!!!

Nu har vi ju ett nyreoverat hus. Ett gammalt hus, som vi fick billigt om man jämför med många andra, som nu är totalrenoverat på insidan, källaren har vi kvar...det är meningen att det skall bli bastu där. Sen kanske nåt rum också...jag brukar ju säga att vi skall ha det klart tills mina pojkar blir tonåringar, så att dom har nånstans att vara!! Min bror (som är 6år äldre än mej) hade galet med folk i källaren hos oss förr i tiden, kul hade dom. Festade förståss mycket :-) Jag gick i lågstadiet och ville alltid vara där och sitta med dem!

Vi hade ju det i stort sett bra, jag har aldrig klagat på min uppväxt och är nog så glad för att vi hade de föräldrar som vi har! <3

Men det känns bra att ha ett hus, bra  gård och jag vet att E nog är en sån som sköter om att det hålls i skick...för vissa "småsaker" vill man nog att äns egna barn skall ha bättre...så dom inte behöver må skit och skämmas. Jag kommer absolut inte att köpa allt dom pekar på...det har vi nog inte råd med och jag  tror inte det är så bra heller!  Men man försöker att inte "skämma bort" men ändå ge dem nåt. Dom är ju nu ganska småa ännu, men sånahär saker tror jag man måste tänka på från början. Sen då dom börjar säga att alla andra får det och så...så blir det säkert inte så lätt alla gånger att veta var man skall dra gränsen.

Men själv vet man ju att då man länge önskat sej nåt och inte genast fick det så värderade man verkligen det sen då man äntligen fick det!! Kan riktigt känna känslan :)

Sen en annan sak, som jag tycker att är en mycket viktigare sak, det här med att säga "jag älskar dej"... det fanns inte hos oss. Jag kommer inte äns ihåg att min mamma skulle frågat "hur mår du", "hur går det i skolan", "har ni några läxor" Jag var ju yngsta barnet, men jag tror faktist att det inte hade nån betydelse..dom var/är bara såna. Det har nog säkert gjort att jag idag säger varje dag till mina barn att jag älskar dem och att dom är duktiga och fina. Att jag är stolt över dem. Det där med att någon skulle varit stolt över mej...det har jag nog aldrig äns tänkt på. Man hade nog ganska dåligt självförtroende genom lågstadiet, högstadiet...men jag har nog växt upp och blivit en självständig och stark person. Tror att det kanske ändå har med personligheten att göra...men inte vet jag. Inget har bara "brytit ner mej"..jag har alltid tänkt positivt om allt. Har aldrig mått dåligt över nåt länge.. Fast jag kan vara väldigt känslig..så kan jag vara kall och stark.. Tänkte aldrig på nåt sånthär då jag var liten, jag mådde hur bra som helst och så..men nu har man ju börjat fundera på ett annat sätt.

Nu har jag väldigt nära relationer med båda mina föräldrar. Dom gick ifrån varandra då jag var 14år, jag bodde då med min pappa först och ensam sen jag var 16-17.. Tror att jag och min mamma kom varandra närmare då, när jag hade min egen lägenhet i stan dit hon kom och vi drack kaffe och rökte och hade det trevligt. Jag har ju alltid varit en riktig slarvbytta, så hon diskade och hjälpte till att städa också :) Men det var annorlunda då. Man hade sitt eget. Gjorde sina egna val. Levde som man själv ville. Kommer inte ihåg att hon nånsin skulle ha sagt till mej nåt om mina val eller så. Det gjorde ínte pappa heller.

Tror inte att dom alltid gillade det man gjorde och så...men dom sa ändå aldrig nåt...och det tycker jag är bra! Jag tror att jag är ganska lik...att jag kommer att vara så med mina egna barn...
Det är svårt att veta nu hur det blir när dom blir i tonåren...men jag kommer nog att vara ganska "snäll"...tror att E kommer att vara lite strängare, så är det nu också..haha :-D Men han har inte heller haft så strängt så jag tror nog vi kör på ganska samma linje!

Jag bodde som sagt i stan då jag gick i yrkes på beklädnads. Satt ganska mycket hemma bara i min kämppä på fritiden. Hade några kompisar, speciellt en skolkompis som ofta kom till mej. Vi satt bara och drack kaffe och rökte :)

Sen då jag fyllde 18 började jag såklart far ut på krogen...på Olli´s :-D Varje helg skulle man dit så att man inte missade nåt :-D och ibland på tisdagarna också... Och nog hade man så jävla kul då!!

Började jobba på Tvätten på sjukhuset och var där typ  3år om jag minns rätt. Sen jobbade jag på nummertjänsten 118. Men båda dom arbetsplatserna "såldes" så jag blev arbetslös. Sen slapp jag som kassabiträde till Anttila, i september år 2008. I samma veva träffade jag Teds pappa och blev gravid. Men vi gick skilda vägar redan i december..

Vid den här tiden hade jag faktist köpt en egen kämppä i stan, i brändö. Den renoverade min pappa åt mej :-) Så hjälpsamma föräldrar har man ju...det har man ju märkt istället att alla andra inte har, så det uppskattar man ju verkligen nu!

Jag tänker ofta tillbaks på speciella stunder, sånt man minns från man var liten...jularna..det var ju då som allt var så bra hemma. Julen kommer alltid att vara speciell <3 Så mycket annat firade vi egentligen inte.  Julen är nog en sån sak som man nu vill fortsätta att fira med barnen, med jultomten och med alla nära och kära. Min syster kommer hit med sina barn och det blir mycket liv och trevligt. Precis som då. Så nog har man med sej mycket positivt som man vill fortsätta med och vill att barnen skall uppleva :)
Men det här med självförtroende...därför tycker jag nog att bästa tiden i mitt liv hittills är nu...nu bryr man sej inte längre om vad någon annan säger och tycker och tänker. Man skapar sitt eget liv. Man har erfarenhet av ett som annat. Man tycker om sej själv som man är, har accepterat att man är den man är. Man behöver inte vara som alla andra! Man gör som man vill. Man har de vänner och familj man behöver nu. Som 20-åring var jag nog väldigt osäker om man jämför med nu. Har alltid varit ganska blyg och lugn sist och slutligen. Fast på samma gång stark. Men ändå väldigt osäker...

Ja, man hoppas och önskar att egna barn är glada och nöjda över deras uppväxt när dom blir stora. Men jag tror inte att någon har det så lätt att växa upp! Nu vet man ju själv och förstår på ett annat vis äns föräldrar att det inte alltid är så lätt. Ingen är perfekt. Man gör säkert många misstag på vägen...svårt att alltid veta vad som är rätt och vad som är fel. Men jag skall göra mitt bästa och det tror jag nog att mina föräldrar också gjorde. Min mamma har nog säkert haft det ganska tufft tidvis.

Och fast mina föräldrar inte säger högt att dom älskar mej så vet jag att dom gör det!! :)

Ta hand om er själva och om varandra <3

Kram, Carro




1 kommentar:

  1. Känner igen mig i mycket av det du skriver! Och jag tror att den dagen jag själv får barn kommer jag att överösa dem med "jag älskar dig" eftersom att jag vet hur det känns att aldrig själv ha fått höra det av sina föräldrar. Men det är nog precis som du säger, man vet ändå att de älskar en. De visar det på lite andra sätt bara, vilket tog mig länge att förstå men jag ser det nu.

    SvaraRadera